mitt i dimman av allt kan man vara ärlig.

igår var jag nykter
såg lets dance med mor
åt lite chips och löste korsord

vaknade vid tre av en pipande mobil
tydligen tänks jag på när D ska sova.

trots att han svept minst 10 öl
trots att han svettats på ett trångt dansgolv
fullt av villiga brudar.

idag är jag sjukt besviken.

tur att D berättade
att min 'vän' kladdat även på honom.
den där helgen för kanske en månad sen.

han blev less & sa ifrån men ändå - vad fan sysslar hon med?

idag frös våra läppar ihop
en kort stund utanför jobbet

det var mysigt
och ...

men det kommer stunder då jag, inte saknar,
men tänker med ljuv nostalgi på musikern.
okej, kanske saknar jag honom. ibland.

dagen har bestått av läpplängtan,
förstulna blickar och menande leenden

jag har rodnat, stammat och längtat
men fegheten, genansen, vinner alltid

på vårt jobb är det mycket folk
fönster överallt och ett jävla spring
det finns inte en vrå där läppar kan mötas
utan att bli sedda

snacket går redan
tack vare hans blickar
och mitt fnitter.

musikerns toner har avtagit
och jag hör istället en katts jamande.

det finns som ni kanske förstår en ny bokstav i min samling: D.

dåliga saker har hänt,
hetsäter och spyr över mig själv.

det har pågått i en veckas tid.

jag har nästan inte ätit nåt idag.
druckit två öl redan, av mina 48 i kylen.

och jag känner mig förälskad. ja förälskad.

det gick lättare än jag trodde att skaka bort doften av p2 från min lägenhet.
allt som behövdes var några strängar från en musikers gitarr. och en låttext.

när jag ser ord från m på min blinkande skärm
ser jag hans lockiga hår under mina fingrar och
hans klara, så väldigt väldigt klara, stabila ögon.

längtar verkligen efter hans exhalterade tonläge
och blicken han faktiskt brukar ge mig.

hoppas att jag får träffa honom,
snart, helst på lördag kväll då det är kalas.

jag vill städa hela lägenheten för honom.
sätta upp mysbelysning i hörnen, på balkongen och släcka i taket för honom.
jag vill diska alla glas, putsa alla fönster och vädra mina täcken för honom.
jag vill öppna kylen, ta fram en öl och servera honom. på lördag kväll då det är kalas.




allt mitt febriga sinne skriker om är suddigt och luddigt och oklart,
men en sak är säkert: det finns hopp om att livet går vidare. utan p2.

helvete. jag har gjort nåt dumt.
p2. jag skulle inte träffat honom.

allt blev mycket krångligare nu.
helgen känns inte längre lika lockande.

nu är det gjort,
inbjudningarna skickade.
telefoninbjudningarna klara.

nästa helg gäller det.

som sagt the boy next door gör mig illamående.

är så less på vilden aka p2 också.
trots att jag dissar honom hela tiden håller han på.
skickar sms om att han vill sova hos mig, träffas nyktra osv.
han borde ta mina dröjande svar, min tysthet som vad det är.

jag har snackat lite med eremiten i helgen.
och det känns som att allt är överstökat med honom.
jag har inte längre några känslor. det känns ljuvligt skönt.

komikern och den sköra har jag ingen som helst kontakt med längre.
det är skönt och de har nog förstått mina hintar. bra, pojkar, mycket bra!

charmören har jag heller ingen kontakt med,
han har flyttat långt bort och vi ses aldrig längre.
synd - men förmodligen lika bra med tanke på m.

den blyga unga killen har inte heller hört av sig.
det var tre veckor (?) sedan sist vi hördes av.

hockeylirarn är också överstökad.

jag är så duktig.

i helgen var mina vänner här.
vi spelade sällskapsspel hela natten.

vid två ringde det på dörren,
in kom boy next door.

jag var yr. såg på honom med ölblick
medan jag läste söta sms från en musiker.

när han skulle gå kysstes vi
dagen efter insåg jag hur lite en kyss kan betyda.
samtidigt som jag insåg hur mycket en kyss kan betyda.

jag har aldrig brytt mig om hångel.
alltid ryckt på axlarna och tänkt: "vadå, pussas kan man göra med vem som helst."

men

när musikern kysser mig betyder det allt.
när den dryga boy next door gör det betyder det inget.

helgens sång: