mitt i dimman av allt kan man vara ärlig.

jag skär ner på männen i mitt liv
efter att tryggheten* slagit omkull mig.
jag ligger hjälplös som en skalbagge på rygg
och äts upp av känslorna av samhörighet, närhet och helhet.

jag vill inte bli kär.
frågan är var står vi,
ska jag sluta träffa dig
eller fortsätta in i ovissheten?

det kommer alltid jaga mig,
det som hände en gång.

är det dags att släppa
taget
och bara sugas med i det som händer
för något händer verkligen, oj oj oj.



*tryggheten är en av männen i mitt liv, även kallad musikern.