mitt i dimman av allt kan man vara ärlig.

igår var jag nykter
såg lets dance med mor
åt lite chips och löste korsord

vaknade vid tre av en pipande mobil
tydligen tänks jag på när D ska sova.

trots att han svept minst 10 öl
trots att han svettats på ett trångt dansgolv
fullt av villiga brudar.

idag frös våra läppar ihop
en kort stund utanför jobbet

det var mysigt
och ...

men det kommer stunder då jag, inte saknar,
men tänker med ljuv nostalgi på musikern.
okej, kanske saknar jag honom. ibland.

dagen har bestått av läpplängtan,
förstulna blickar och menande leenden

jag har rodnat, stammat och längtat
men fegheten, genansen, vinner alltid

på vårt jobb är det mycket folk
fönster överallt och ett jävla spring
det finns inte en vrå där läppar kan mötas
utan att bli sedda

snacket går redan
tack vare hans blickar
och mitt fnitter.

musikerns toner har avtagit
och jag hör istället en katts jamande.

det finns som ni kanske förstår en ny bokstav i min samling: D.

det gick lättare än jag trodde att skaka bort doften av p2 från min lägenhet.
allt som behövdes var några strängar från en musikers gitarr. och en låttext.

när jag ser ord från m på min blinkande skärm
ser jag hans lockiga hår under mina fingrar och
hans klara, så väldigt väldigt klara, stabila ögon.

längtar verkligen efter hans exhalterade tonläge
och blicken han faktiskt brukar ge mig.

hoppas att jag får träffa honom,
snart, helst på lördag kväll då det är kalas.

jag vill städa hela lägenheten för honom.
sätta upp mysbelysning i hörnen, på balkongen och släcka i taket för honom.
jag vill diska alla glas, putsa alla fönster och vädra mina täcken för honom.
jag vill öppna kylen, ta fram en öl och servera honom. på lördag kväll då det är kalas.




allt mitt febriga sinne skriker om är suddigt och luddigt och oklart,
men en sak är säkert: det finns hopp om att livet går vidare. utan p2.

helvete. jag har gjort nåt dumt.
p2. jag skulle inte träffat honom.

allt blev mycket krångligare nu.
helgen känns inte längre lika lockande.

som sagt the boy next door gör mig illamående.

är så less på vilden aka p2 också.
trots att jag dissar honom hela tiden håller han på.
skickar sms om att han vill sova hos mig, träffas nyktra osv.
han borde ta mina dröjande svar, min tysthet som vad det är.

jag har snackat lite med eremiten i helgen.
och det känns som att allt är överstökat med honom.
jag har inte längre några känslor. det känns ljuvligt skönt.

komikern och den sköra har jag ingen som helst kontakt med längre.
det är skönt och de har nog förstått mina hintar. bra, pojkar, mycket bra!

charmören har jag heller ingen kontakt med,
han har flyttat långt bort och vi ses aldrig längre.
synd - men förmodligen lika bra med tanke på m.

den blyga unga killen har inte heller hört av sig.
det var tre veckor (?) sedan sist vi hördes av.

hockeylirarn är också överstökad.

jag är så duktig.

i helgen var mina vänner här.
vi spelade sällskapsspel hela natten.

vid två ringde det på dörren,
in kom boy next door.

jag var yr. såg på honom med ölblick
medan jag läste söta sms från en musiker.

när han skulle gå kysstes vi
dagen efter insåg jag hur lite en kyss kan betyda.
samtidigt som jag insåg hur mycket en kyss kan betyda.

jag har aldrig brytt mig om hångel.
alltid ryckt på axlarna och tänkt: "vadå, pussas kan man göra med vem som helst."

men

när musikern kysser mig betyder det allt.
när den dryga boy next door gör det betyder det inget.

helgens sång:

boy next door
borde skjutas.

"vill du bli min dejt,
snälla kom med mig,
ska jag ta hand om dig,
varför hör du inte av dig?"

hur gör man för att dissa?
jag har ljugit, sa att jag är kär i nån,
sa att jag skulle sova hos min kärlek

- men ändå fattar han inte.

jag har ett j på armen.
jag tittar på det ibland. vill fylla i det.

ge mig en öl
spela vår sång
så gör jag det.

p2 (aka eremiten) ringde mig i helgen.
det var femtiosex dagar sen jag hörde hans röst.
femtiosex dagar sen jag klippte banden rakt av,

11 september,
det tragiska datumet kom jag över mitt ex.
i fredags ringde han utan något egentligt motiv.

han frågade en snabb sak, sen ville han lägga på.
jag förstår inte vad det gav honom. vad ville han?

jag var inte hemma, satt och skålade öl och sjöng.
men när han lagt på blev det ett djupt samtal med vänner.

och jag förstår fortfarande att han är dålig.
det är bra att prata om vissa saker ibland.

och fyllesmsen gick inte till hans inbox. det betyder nåt.
(fyllesmsen gick till... surprise: m3 aka musikern)

efter natten som var
är jag mer negativt inställt till allt vad kärlek heter.
kanske beror det på vad jag skrev innan jag la mig.
kanske beror det på den bistra jävla sanningen. vad vet jag.

hoppas ingenting.
tror inte på något.
håller mig på avstånd.

orkar inte kära ner mig
och bli sårad ännu en gång.

kapitel 1.

du var tretton och bodde i ett litet rum.
därinne fanns det en säng, ett skrivbord och en papperskorg.
vid skrivbordet skrev du listor som du slängde i papperskorgen.
i sängen satt du och ritade när jag knackade på dörren första gången.

jag var berusad
du var blyg

för på en bortkastad lista hade du skrivit att jag var sötast i världen.
din storebror var min vän, men jag flydde festen för att prata med dig.
jag hade sett dina ögon tidigare, innan dörren stängdes till ditt kala rum.

jag damp ner på sängen, i skräddarställning, mittemot dig och ditt ritblock.
min högstadiepojkvän hade däckat, de andra gömde min mobil och jag var ledsen.

så där satt jag och lättade mitt fjortonåriga hjärta
för att jag litade på din stadiga blick ovanför blocket.

kapitel 2.

du blev fjorton och vi hade lärt känna varandra bättre,
mycket tack vare din storebror och hans kompisgäng som innefattade mig.
minst en dag i veckan satt jag i ditt hus och lyssnade när ni spelade musik.

jag hade en ny pojkvän
med svarta ögon som la koppel om min hals.
på ungdomsgården i byn brukade jag vara tre kvällar i veckan.
varje gång du kom dit flydde vi upp till ett enskilt rum för att prata.

min dåvarande pojkvän blev grym
jagade mig, dunkade på dörren, skrek.

men jag kände ingen rädsla när jag såg din trygga blick.

kapitel 3.

på en fest när du var femton,
och jag just hade lämnat min svartsjuke vän,
låste vi in oss på toa där vi satt på golvet och drack öl
direkt ur flaskorna och pratade länge. han skrek och dunkade på dörren.

när vi kom ut från toan försökte han slå mig
jag skakade av rädsla, men du höll om mig.

någon stund senare svek min pappa,
lämnade mig på det våta gruset. gråtandes. aspackad.
han tog bilen och körde de fyra milen hem. utan mig.

du fixade skjuts, tog min hand och lät mig sova hos dig.
vi delade en 90s säng fullt påklädda.

dagen efter letade du min puls,
jag förde själv din hand mot mitt bröst.
du tog det på fullt allvar - jag ville locka.

vi kysstes. en gång. två gånger. kanske fler.
sedan pratade vi allvar i regnet över ett par öl.

jag var kär. förälskad. jag flög tack vare dig - och din trygga blick,
din säkra hand, dina mjuka läppar och musiken du spelade för mig.

lyckan höll i sig en vecka eller två.
sedan krossade du mitt hjärta.

du berättade utomhus, även då regnade det, att du var kär. men inte i mig.
du sa att du kände mycket för mig, men att du hade starkare känslor för henne.

det krossade mitt hjärta.

kapitel fyra.

sex år senare träffas vi. och här står jag.
förbjuder mig själv att känna något för dig, men det är svårt.

dina ord påverkar mig
jag ler åt dina söta ord

och jag minns dina mjuka läppar och dina stadiga händer
som jag fick återuppleva för en och en halv vecka sedan.

för att påminna mig själv:
2003 2003 2003 2003 2003

det var inte så länge sen.
ingenting har nog förändrats sen dess?
sex år. har saker och ting blivit annorlunda?

jag vet inte. vet bara att jag måste klura ut det innan jag faller.
det här är för stort. det är ganska jobbigt och svårt eftersom det var han.

det var han som fick mig att rygga varje gång någon såg mer än min yta.
det var han som fick mig att bli rädd för djupa relationer. han sårade mig.

han vet kanske inte hur ont det gjorde. han gjorde det inte för att vara elak.
men jag stängde av delen han rörde vid. och den har varit avstängd sedan dess.
jag vet inte om jag är redo att öppna mig som jag gjorde då, vet inte om jag klarar det.

tänk om det skulle bli likadant. tänk om precis samma sak händer igen, sex år senare.
men å andra sidan, tänk om han ångrar det som hände. tänk om han vill göra om, göra
bättre nu. tänk om han känner samma samhörighet som jag. samma självklara känsla.

och tänk om han bara vill ligga.

det som är underbart med oss
är att det blir så omslingrat, passionerat när vi ses.

vi försöker komma så nära
närmre än man kan.

jag längtar efter dig.

jag tycker om dig
jag tycker om dig med.

shit. börjar bli dags att backa nu.
annars kommer jag att falla på riktigt.

måste tänka på det som hände sist,
förstå att det kan bli så igen. men han är så fin.

lycka är fyllesms med söta ord.
speciellt de jag fick inatt. oj oj oj!

boy next door verkar för övrigt inte förstå att jag dissar honom.
han skickar också sms HELA tiden. "ska vi ses? det vore mysigt."
detta trots att jag sagt att jag är kär i någon annan. han är trög.

när mobilen vibrerar och det kommer upp info om ett sms på min trasiga display
blir jag först lite stel, ser jag sen ett m som hoppar omkring börjar jag le. stort.

sitter jag på jobbet så börjar kollegorna titta menande på mig,
le de också och sedan skaka lite på huvudet. men kär ska jag inte bli.

imorse tänkte jag låta det vila. en dag eller två. för horoskopet var inte lovande.
sedan kom det. pipet. vibrationen. och orden. "hej sötnos. hur mår du idag?"
det tog en kvart för mig att sluta le och faktiskt svara honom att jag mår bra.